Livets mening.. ?
Efter två väldigt lata dagar i Laitila är jag nu tillbaka i Nagu för att jobba :)
Trots att det är kvällstur som gäller imorgon ringer alarmet redan klockan 08:00. Ska hinna börja packa och skriva mailen jag pantat på i en vecka nu. Sedan blir det promenad med Petra 11:00 tiden och därefter kallar jobbet så småningom. Har absolut ingen motivation att jobba nu då jag vet att jag borde göra tusen andra saker också. Men det ska nog gå bra, det brukar det göra då man väl sätter igång. Ska nog hinna med det andra också på sidan om.
Börjar bli riktigt nervös nu på alltihopa, hur mitt liv kommer att ändra och hur månne allting kommer att gå? Eller jag vet nog att allt kommer sk*ta sig totalt. Men jag har tänkt lyckas, på något sätt ska man väl klara sig? Bollar fram och tillbaka mellan olika tankar. Men kommer inte fram till någonting. Jag är rädd, lika rädd som jag är att vara här. Rädd för att göra beslut, rädd för att stiga ut genom dörren, rädd att möta fel personer och rädd för vad livet kommer ge mej. Jag är rädd att säga fel ord, rädd för att någon ska stoppa mig, rädd för att återigen bli nertryckt och inte följa mina egna val och beslut. Jag vill bara bort, starta livet pånytt. Utan någonting, utan någon.. Jag vet att första tiden kommer allt vara ett rent h*lvete och jag kommer ångra precis allt, jag kommer att lida av humörssvängningar (mer än vanligt) och alla i min omgivning kommer att gå sönder. Men, jag tror på att allting ska gå att fixa, att allting ska lyckas. Att jag också ska få leva mitt liv normalt, men inte såhär jag har det nu. Jag ska ge allt för att få en utbildning, ge allt för att lära mig den där j*vla finskan så att jag också klarar mig här i världen, ge allt för att hitta ett jobb på närmare håll. För jag tänker inte ge upp OSS <3 Om man värkligen vill ha någonting, då ska man väl kämpa för det? Inte stanna och trampa på ställe?
Jag vill lära mig allt från början, för jag medger, allt under mina nästan 20 år, har gått j*vligt fel. Jag är sönder plockad i minimalt små delar och det kommer ta länge för mig att sätta alla bitat på plats. Ja, känner mig helt enkelt som den minsta personen på jorden, missnöjd med allting. Men ändå har jag en liten gnista hopp, och en stor vilja att lyckas. Visa VEM jag är och att jag faktist inte är så misslyckad som jag känner mig :)
Nog med mina filosofiska tankar, men är värkligen helt snurrig nu, och värre kommer det att bli. Men jag får ta det som det kommer, en dag i taget nu. Nu ska jag släcka nattlampan och hoppas på lite sömn, försöka tränga undan alla tankar och vila ut. För imorgon ska jag få någonting gjort :) Gonatt alla underbara läsare :**
Gammal bild på oss :)